"En ung kidnappad kvinna tvingas på en road trip full av mord och slakt som så gott som uteslutande utspelar sig i den van de färdas i."
Jag hoppas att Bryan Bockbrader (regissör som själv spelar en av de bärande rollerna i filmen) försvinner i en van. Gärna i en djup sjö med mycket bottenlera. För övrigt borde filmers filmaffischer följa samma regler som innehållsdeklarationer på livsmedel; Att den som är med mest i filmen kommer först. Fast då hade det krävts en lång affisch för att få med Danny Trejo.
Att se istället; Vad som helst inklusive "Myrornas krig" på TV.
Sjuttiotalet var en högtid för oss
konnässörer av kvinnofängelsefilmer, där mer eller mindre vackra
kvinnor, iklädda mer eller mindre kläder, utsatte andra/utsattes
för sex och våld i varierande grad. Produktionen var alltid
lågbudget.
Raze ska nog vara en hommage till
dessa men misslyckas på alla punkter utom möjligen
skådespelarbudgeten, där nog endast Zoe Bell och ev Sherilyn Fenn
fått kollektivavtalsenlig lön.
Problemet är att man försöker slänga
in för många trådar, där inte en enda följs upp. Att försöka
psykologisera i manuset i denna sortens filmer är också dömt att
misslyckas. Om manuset inte får plats på ett Rizlapapper är det
för långt. Kanske hade de en förhoppning att detta skulle bli en
serie av filmer? Om så verkar de ha upptäckt att det inte skulle
ske halvvägs in i filmandet.
Det här är en film du kan missa med
gott samvete.
Att se istället; 99 Women av
B-filmskungen Jess Franco
Ibland händer det att man gör misstaget att se en film innan man läst boken. Här var problemet det motsatta, detta då manusförfattarna tagit sig mer än stora friheter.
Filmen är 84 minuter, jag klarade 30. Då hade en i boken ansvarsfull, modern far framställts som en oansvarig slusk, en psykopat bara knallat in på ett skyddsklassat företag och när en den han letar efter frågar efter leg får han rejält med stryk. Arbetskamraterna på andra sidan dörren hör nada. Avslutningsvis var produktplaceringen klumpigare än i "Jägarna".
Om du vill slå ihjäl 1 1/2 timme föreslår jag istället att du räknar dina tår framför att utsättas för det här exkrementet.
Jag begär inte mer än ett manus skrivet på ett kvarts A4-ark av en sån här film, men när den förutom inlednings- och avslutningsscenen är mer heist än bilkörning så är inte träbockarna Vin Diesel, Paul Walker och Dwayne Johnson (aka The Rock) rätt skådisar att parkera den här filmen.
Conan O´Brien har blivit sparkad från sin korta tid på "The Tonight Show" efter att NBC återinsatt Jay Leno. Han får ett stort avgångsvederlag som bl a stipulerar att han inte får synas i TV under sex månader. O´Brien börjar direkt planera för hur han skall kunna möta sin publik och kommer på idén med att göra en turné med sina samarbetspartners han haft under en lång del av sin karriär.
Filmen är en intressant partsinlaga men med en stor brist; Den är alldeles för lång!!! Materialet håller helt enkelt inte utan hade gjort sig bättre i ett tv-format på 59 minuter. Då hade dock en stor del av anledningen till filmen gått om intet, nämligen att den skulle visas på biografer och kunna säljas för samma pris som en fullängdsdokumentär.
Har man minsta intresse för Conan O´Brien så är den sevärd även om man med fördel kan använda ff-knappen på fjärrkontrollen vid flera tillfällen.
En ok film om otrohet i en regnbågsfamilj när barnen tar kontakt med sin spermadonator. Manusförfattarna tyckte nog att de var djärva och vågade, men det finns inget djärvt och vågat med att skildra en övre medelklassfamilj i Kalifornien som tycker synd om sig, och det spelar ingen roll att det utspelar sig i en regnbågsfamilj. Det var möjligen vågat för 60 år sen.
Hade det handlat om en heterosexuell familj hade kritikerna med rätta bett deras surdegshotell att inte tala med den på en vecka. Det borde de göra nu med...
En fd tjurfäktare som tänder på att döda, en framgångsrik kvinnlig advokat med samma böjelse samt en ung man som håller på att bli galen. Detta är ingredienserna i detta storartade svarta drama om de mörka vrårna i vår själ och tankar, signerat Pedro Almodovar. Då detta är färgat av katolsk kultur och tänkande är det fråga om starka mödrar, blod, skuld samt döds- och sexualångest.
Fem vänner åker på snowboardsemester i de norska fjällen, två par samt en singelkille. Singelkillen bryter foten i en olycka, oväder drar in och helt plötsligt hittar de ett hotell mitt i obygden som stått oanvänt sedan 1975. Det visar sig dock att de inte är ensamma...
Jag älskar skräckfilmer, slasher och liknande av alla möjliga schatteringar. De får gärna vara ofrivilligt komiska, lågbudget och ett manus skrivet på baksidan av ett frimärke. Det finns dock en dödssynd; Den får inte vara tråkig!
Filmer som baseras på TV-spel blir sällan bra, och denna är inget undantag. En blandning av Jakten på den försvunna skatten och Xbox men med Jerry Bruckheimers kliniska produktion istället för Steven Spielbergs mänskliga, och helt utan John Williams fantastiska musik.
Uppenbarligen är spelet mer lyckat då det tydligen funnit i runt 20 år i olika former. Jag skulle bli förvånad om någon minns den här filmen om 20 månader.
En oerhört stark tv-film från HBO, skriven av Cormack McCarthy och regisserad av Tommy Lee Jones som också spelar en av de två rollerna. Den andra spelas av Samuel L Jackson och det gläder mig att han åter får visa sina skådespelarkvalitéer för ärligt talat var det ett tag sen sist.
Filmen utspelas i ett rum under hela den 90 minuter långa filmen, vilket inte är så märkligt då detta är en pjäs. Den är en genomgång av de två sätten att se på livet; Det med en gud och det utan.
Som alla stora historier ger den inget svar, men stort skådespeleri och frågor och tankar som hänger kvar långt efter det att eftertexterna slutat rulla förbi.
En underbar rulle för oss B-filmskonnässörer; En jättehaj, en jättebläckfisk, Lorenzo Lamas samt specialeffekter som säkert kostat hundratals kronor! Skådespeleriet är som sig bör övertydligt, statisterna härligt katastrofala, handlingen ologisk och antalet bloopers så många att man tappat räkningen inom ett par minuter.
Trist och förutsägbar kriminalfilm med samhällskritisk botten där skådisarna är så platta att tom Stefan & Kristers karaktärer känns levande, och där den enda förmildrande omständigheten är det snygga fotot.
En tämligen usel film om ett gäng värdeväktare. De ska få nya bilar med GPS:er inom en vecka, samtidigt som bankerna vill deponera så mycket pengar som möjligt hos Federal Reserve. En är alkis, en annan tar hand om sin son och håller på att förlora huset och yada yada... Jag tror att ni listat ut handlingen redan. Den har dock en fördel jämfört med sin svenska broder Wallander som oxå har skådisar som passerat zenit för tio år sen; Den är fem minuter kortare än vad de brukar vara! Producenten heter för övrigt Nimrod. Passande namn...
I denna den sista(?) Wallanderfilmen tar man upp problematiken kring inhyrd arbetskraft från öststatsländer, hur de jobbar under osäkra villkor samt inte har något skydd vid arbetsplatsolyckor.
Under den första kvarten hinner vi få en massa orimliga scener, bland annat hur några står vid en cementblandare, precis under en vajer som bär alldeles för tunga säckar med sand. Detta trots att det finns gott om plats att blanda cement i en tio meter radie runt omkring.
Vad som sedan händer är lika lätt att lista ut som den övriga filmen.
Ett plågsamt uselt pekoral som man borde få betalt för att lida sig igenom.
Jag förstår att skådespelare ibland måste ta "brödjobb", men nog måste det finna arbeten som är mindre förnedrande än att medverka i en sån här sopa; vara med i Let´s Dance, sitta i nuvarande regering, medverka i Tre solar... Nej, förresten! Där går gränsen...
En hjärtevärmande (svindyr) bagatell, signerad bröderna Wachowski, med bl a Susan Sarandon, John Goodman och Christina Ricci i huvudrollerna. Även om handlingen är så förutsägbar att t o m Maud Olofsson kan lista ut slutet, så blir man glad av den. En inte nog så dålig egenskap i vårt allt kallare samhälle.
Ett romantiskt par far ut till ett natuskönt område där fästamnnens brukade fira helger med sina polare. Ett tonårsgång börjar trakassera dem, och mannen kan inte låta dem hållas utan det slutar med döden för honom. Flickvännen beslutar sig för att hämnas....
Man märker att detta är en engelsk film, dels på bristen av budget men samtidigt på den goda castingen. Kelly Reilly är utmärkt som kvinnan, och James Burrows från "This is England" som en av de osäkra tonåringarna.
En film som är sevärd, men inte lika bra som recensionerna på omslaget.
Året är 2012, och privata intressen har tagit över all fångvård i USA. För att dra in pengar har fängelset med de tuffaste fångarna ett sk Death Race, där fångar med specialbyggda bilar med vapen får tävla mot varandra i ett sorts modernt gladiatorspel, vars sändningar sänds över webben.
Den trefaldige mästaren i racing, Jensen Ames (Jason Statham), är en helyllefarsa som blir oskyldigt dömd för mord på sin fru och hamnar i fängelset där han får köra för sin frihet.
Som ni märker är detta en rip-off av de framgångsrika Fastand Furious-filmerna. Skillnaden mellan Jason Statham och Vin Diesel är att Jason är en usel white trash-kopia, som dessutom saknar varje uns av charm eller humor. Filmen är dock ok om testo får dig att tända på alla cylindrar.
Ett tonårsgäng på väg från Mardi Gras krockar och upptäcker att de kört över en man i sjukhuskläder. Ett par minst sagt udda ambulansmän kommer och plockar upp honom, och tar med sig ungdomarna för observation. Sjukhuset de tas till visar sig vara ett nedlagt sjukhus som drivs av en galen läkare.
Knivar, borrar, blod och kroppsdelar? You bet! Kanske inget för vare sig Oscar- eller Razzle Awards, men helt ok om du liksom undertecknad är B-skräckskonnässör.
