I söndagens sommarprogram var det den grävande journalisten
Janne Josefssons tur att tala. Han talade om vad som hänt under de 21 år sedan han senast sommartalade, och drog även några väl kända anekdoter från tiden med lokalradioprogrammet Elfte Timmen, ett program som hade klippkort hos Granskningsnämnden men var oerhört populärt hos lyssnarna. Jag var själv en av dem som trots skola nästa dag inte somnade förrän jag hört programmet på min klockradio vid sängen.
(Foto: Av Frankie Fouganthin - Eget arbete, CC BY-SA 3.0)
Han berättade också om flera tillfällen där han blivit uppmärksammad på den vänsterpolitiska miljön inom public service, och gav också flera exempel på hur den alltjämt är rådande inom SVT/SR/UR.
Trots detta drog han en lans för hur viktigt han anser att public service ändå är. Detta fick mig att tänka på sagan om Sodom och Gomorra i Bibeln;
Abraham ber för Sodom
16Männen bröt upp och såg nu ner över Sodom. Abraham följde dem ett stycke på väg. 17Herren tänkte: ”Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? 18Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. 19Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.” 20Och Herren sade: ”Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. 21Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.”
22Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren. 23Och Abraham vände sig till Herren och sade: ”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige?24Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? 25Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?”26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.” 27Abraham fortsatte: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft.28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?” Herren svarade: ”Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.”29Ännu en gång tog Abraham till orda: ”Kanske finns där fyrtio?” Herren sade: ”Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.” 30Abraham sade: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?” Herren svarade: ”Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.” 31Då sade Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.” 32Abraham fortsatte: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.” 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Herren förstör Sodom och Gomorra
191På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken.2”Jag är er tjänare”, sade han. ”Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.” De svarade: ”Nej, vi övernattar här ute.” 3Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. 4Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. 5De ropade till Lot: ”Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.” 6Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 7”Bröder”, sade han, ”jag ber er, gör inte något så ont. 8Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.” 9Men de ropade: ”Ur vägen med dig! Här kommer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till domare över oss! Nu skall vi hantera dig värre än dem.” Och de trängde sig inpå Lot och rusade fram för att slå in dörren. 10Då sträckte gästerna ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren. 11Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren.
12Männen sade till Lot: ”Har du fler anhöriga här, någon svärson, söner eller döttrar eller annars någon i staden, så för dem bort härifrån. 13Ty vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden.” 14Då gick Lot bort och talade med sina blivande svärsöner. ”Skynda er bort från denna ort”, sade han. ”Herren skall ödelägga staden.” Men svärsönerna trodde att han skämtade.
15I gryningen drev änglarna på Lot och sade: ”Skynda dig i väg och ta med dig din hustru och de båda döttrar du har här, så att du inte förintas när staden straffas.” 16Lot dröjde, men eftersom Herren ville skona honom, tog männen honom och hans hustru och de båda döttrarna och ledde dem ut ur staden och lämnade dem där.
17När de förde ut dem sade han: ”Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.” – 18”Nej, Herre”, sade Lot till dem. 19”Du har visat din tjänare ynnest och har varit barmhärtig mot mig genom att skona mitt liv, men jag kan inte fly ända upp i bergen. Jag skulle aldrig hinna undan olyckan, jag skulle dö.20Men staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få söka min tillflykt där och rädda mitt liv – den är ju så liten!” 21Han svarade: ”Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om. 22Men fly dit så fort du kan, jag kan ingenting göra förrän du är där.” Så fick staden namnet Soar.
23När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. 24Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, 25och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken. 26Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka. Då förvandlades hon till en saltstod.
27Tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han stått inför Herren. 28När han såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet fick han se röken stiga som från en smältugn.
29När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han alltså på Abraham och lät Lot komma undan den förstörelse som drabbade städerna där Lot hade bott.
Sodom och Gomorra var alltså i sagan så impregnerat av synd, och de rättfärdiga så få att sagans gud lät de få som var rättfärdiga fick lämna, för att sedan jämna städerna med marken.
Min fråga till de få inom public service som sätter objektivitet i främsta sätet, blir med denna för den västerländska kulturen kända saga således;
Hur få objektiva och sakliga journalister anser de, med Janne Josefsson som en av de mest uttalade kritikerna, att det räcker att svensk public service har innan det är dags att på allvar fundera på att avveckla Östblocken på Gärdet, och befria de svenska konsumenterna från pålagan med bildskärmsskatt på en elektronisk produkt som numer används i allt högre grad till annat än att konsumera public service produkter...?
The Enemy by Lee Child
