Juholt demokratiskt partipi(s)kad?

Tidigare idag bloggade jag om att Försvarsutskottets ordförande, socialdemokraten Håkan Juholt, ville se en bred uppslutning om Afghanistaninsatsen och till Expressen sade att de även innefattade Sverigedemokraterna.


Uppenbarligen sket han därmed i det blå (röda?) skåpet, och i sann socialistisk anda tvingade(?) man Juholt att idka självkritik och signera en debattartikel på Politikerbloggen med vad han egentligen skall tycka. Där står att läsa;


Samarbete om en överenskommelse är enligt mitt förmenande lämpligt och möjligt bara mellan demokratiska partier, vilket utesluter Sverigedemokraterna


Uttalandet är anmärkningsvärt at två skäl; Dels skall en erfaren utskottsordförande på bara några timmar vänt 180 grader, dels ingår uppenbarligen Vänsterpartiet med en ledare som vill göra en Castro och landsförvisa 330.000 svenska medborgare pga att de är icke önskvärda av politiska skäl.


Demokrati är uppenbarligen inte Socialdemokraternas starkaste gren...

S(d)?

Under valrörelsen upprepade Mona Sahlin med en dåres envishet följande uttalande;


Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande!


Idag säger Försvarsutskottets ordförande, socialdemokraten Håkan Juholt, att en bred uppslutning krävs kring Afghanistaninsatsen, och att Sverigedemokraterna bör ingå i beslutsunderlaget.


Jag tycker det är bra att man tar både demokratin och Afghanistaninsatsen på allvar, men frågan är hur länge Mona Sahlin kan sitta kvar som partiledare när tunga socialdemokratiska företrädare redan  en månad efter valet underminerar hennes auktoritet på detta sätt?

MOB Produktion om de dödade svenska soldaterna i Afghanistan

Till att börja med vill jag sända mina kolondeanser till de anhöriga, vänner samt kollegor till de dödade svenska kollegorna i Afghanistan. I Försvarsminister Sten Tolgfors kolondeanser kan man läsa bl a;

Mina tankar går till de drabbade och deras anhöriga. Jag beklagar djupt de anhörigas förlust...

Om det är vi överens. Vad vi däremot inte är överens om är följande uttalande;

Det är viktigt att nu markera stöd för dem och den svenska insatsen.

Förstå mig rätt; De svenska soldaterna dog inte förgäves. De ingick i en fredsbevarande insats, och som en sådan gör man alltid en värdefull insats. Det jag vänder mig emot är den svenska regeringens prioritering, som den tyvärr delar med större delen av västvärlden, nämligen att de USA säger är våra fiender håller vi med om.

Insatsen i Afghanistan började efter 11 september 2001, då ett antal Saudiarabiska terrorister, med ekonomiskt bistånd från Saudiarabien, attackerade USA. Eftersom USA är beroende av Saudiarabien som handelspartner attackerade man därför det land som fd Sovjetunionen bombat tillbaks till medeltiden, Afghanistan. När man ändå höll på attackerade man dessutom Irak under förevändningen att de hade massförstörelsevapen: Det första man intog var dock Oljeministeriet, och Tony Blair erkände för några veckor sen att det de facto var störtandet av Saddam Hussein som var den egentliga orsaken till invasionen.

Man behöver inte vara vare sig kommunist, nynazist eller fundamentalistisk, shariaälskande muslim, för att inse att Sverige har en obehagligt knäböjande inställning till USA. Vad vi bör göra är det vi borde ha gjort från första början, nämligen satsa våra budgeterade resurser till att stödja Röda Halvmånen (en muslimsk variant av Röda Korset).

Sten Tolgfors kan tala sig rödögd över hur kvinnorna förtrycks i Afghanistan. Det förändrar inte det faktum att kvinnorna i den nation som står bakom flest terrorangrepp, ekonomiskt och värderingsmässigt, är Saudiarabien, och där förtrycks kvinnorna på samma sätt som i talibanernas Afghanistan.