När en krönikör under tidspress inför en deadline saknar något att skriva om, kan man alltid ta fram en klassiker; ”Jag spyr!”.
Detta har ”storheter” som Schulman, Skugge och Birro gjort flera gånger genom åren, och den här gången är det Expressens Jonas Esbjörnssons tur.
Efter en vecka där fotbollsälskare världen över har gått med ett stort leende tack vare den helt fantastiska matchen mellan Chelsea och Liverpool, skriver Jonas;
Vilken kanon av Ronaldo! Vilken chip av Walcott! Men tre av fyra semifinallag från England - för tredje året i rad. Jag tror jag spyr.
…
Men allvarligt talat, hur jävla kul är det att år efter år se tre av de fyra stora i Premier League bland de fyra sista också i Champions League? De engelska miljarderna - och miljardärerna - är på väg att döda både spänningen och charmen med den här turneringen.
Jag vet inte hur ni läsare resonerar, men själv njuter jag av fotboll utförd med teknisk skicklighet, kombinerat med dribblingar, genomskärare och inlägg som annars bara kan ses som animationer i ett tv-spel. Detta hindrar naturligtvis inte att jag går och ser min lokala fotbollsklubb, ÖIS, där ingen av spelarna är ens i närheten (sorry Allbäck och Santos) att leverera ett spel som vi får se i CL-slutspelet. Att klaga på att år efter år se tre av de fyra stora i Premier League bland de fyra sista också i Champions League, är som att gå i Louvren och gnälla över att det finns för få målningar av gråtande barn och piprökande sjökaptener.
Naturligtvis kan det vara kul att någon gång se en oväntad uppstickare, men hur brukar deras spel se ut i fotbollsturneringar med hög kvalité? Jo, en tät defensiv som går ut på att döda en överlägsen motspelares snabba kortpassningsspel, och att själv göra mål på en av de högst tre chanser man får per match.
Gör som jag, och stöd din lokala hötorgskonstnär, men spy inte då du besöker Louvren!
