Dilsa och etniciteten

I söndagens krönika tar Dilsa Demirbag-Sten upp frågan om etnicitet. Hon undrar bl a hur länge det kommer att dröja innan hennes barn kommer att kallas svenskar, då hon och hennes föräldrar kom hit som flyktingar 1976, och jämför med USA;

USA:s berättelse bygger på den hårt arbetande immigranten som lyckas skapa ett bättre liv för sig själv och sina barn och som sedan tacksamt ger tillbaka till det samhälle som gav honom eller henne möjligheten.

Att immigranterna vare sig fick betald bostad, barnbidrag till  hur många barn som helst samt socialbidrag utan krav på anpassning till arbetsmarknaden nämner hon inte.

Inte heller ställer hon sig frågan hur länge det kommer att dröja innan vi inom hennes egen folkgrupp, kurderna, kommer att se någon som ens avlägset påminner om mig, Nyamko Sabuni eller Lena Sundström...

Kritik med måtta

I gårdagens DN kritiserar ledarskribenten Annika Ström Melin (ASM) den mångfalt Guldbaggebelönade filmaren Gabriella Pichler för att hon ska ta emot årets Robespierrepris. ASM beskriver den terror Robespierre utövade i Paris efter den franska revolutionen och hur Robespierrepriset tillsammans med Leninpriset, som i år går till deckarförfattaren Maj Sjöwall, fått ökad vördnad allt eftersom kändisar som Roy Andersson, Martin Scibbye och Sven Lindqvist tagit emot någon utav priserna.

Att gå så långt som att kritisera den egna kulturjournalisten Kajsa Ekis Ekman gör hon dock inte. Någon måtta får det vara i Bonniers och Wolodarskis tidning...

Robespierre: Avböj terrorns priser