DN Kultur visar på vikten av fria medier

I DN Kulturs recension av natten Golden Globe-gala skriver Kerstin Gezelius bl a detta om värden Ricky Gervais, som arrangören åter bjöd in då tv-tittarna blivit färre sedan han försvann;

I värden Ricky Gervais slentrianmässigt oförskämda inledningstal sa han åt skådespelarna att hålla inne med sina politiska floskler eftersom de hade gått mindre i skolan än Greta Thunberg.

Som tur var struntade de i det. 

Hon räknar därefter upp tacktal med hänvisningar till klimatkrisen (där hon bl a kopplar bränderna i Australien till detta trots att Australien alltid varit en kontinent svårt drabbad av bränder), hotet om krig med Iran (USA är fortfarande inne på sitt längsta krig i historien i Afghanistan som varat över både republikanska och demokratiska presidenter), aborträtt och trosfrihet.

Det allvarligaste är dock mörkandet av den huvudsakliga orsaken till att Ricky Gervais tyckte att de inte skulle sätta sig på höga hästar; nämligen det faktum att flera filmer som var nominerade spelats in för bolag som Apple och Amazon vars produktion till stora delar utförs i sk sweatshops (låglönefabriker) i Kina och andra länder i Asien.

Den som huvudsakligen får sina nyheter från sk public service och DN får sålunda en mycket förvrängd bild av verkligheten. Mitt tips som alltid är att bredda din nyhetsbevakning.

Det finns inga objektiva medier. Endast genom att ta in nyheter från flera olika källor med olika avsändare kan du få en bredare kunskap för att själv bilda dig en egen uppfattning om vad som är sant.

Familjen Bonnier kräver sänkta bokpriser av sina konkurrenter

I Kulturnytt rapporteras idag att nätbokhandeln Adlibris vill att bokförlag skall sänka sina priser till 120:- för en nyutgiven bok. Då Adlibris ägs av familjen Bonnier innebär det i princip att det är de konkurrerande bokförlagen som skall sänka sina intäkter, detta då Bonnierförlagens intäkter stannar inom familjen. Detta samband nämndes naturligtvis inte av Kulturnytt i "public service".

I  förra veckan krävde familjen Bonnier genom sitt bolag Bonnierförlagen att det privata företaget Bokmässan i Göteborg skulle stoppa den presstödsberättigade tidningen Nya Tider från deltagande.

Detta sade VD:n nej till och hänvisade till Bokmässans värderingar om yttrandefrihet.

Familjen Bonnier sökte under vintern presstöd för sina tidningar Dagens Nyheter och Sydsvenskan. De fick nej då de båda är dominerande tidningar inom sina respektive lokalområden.

Tidningsutgivarna (TU) satsar på faktagranskning

Tidningsutgivarna (TU) skriver idag i ett pressmeddelande att deras medlemmar nu kommer att satsa påfaktagranskning i högre grad än tidigare. Detta efter ett beslut där en knapp majoritet stod bakom beslutet.

Några exempel man pekar på i pressmeddelandet är t ex att Stora Journalistpriset framöver kommer att betecknas med sitt riktiga namn; Lukas Bonniers Stora Journalistpris. Man kommer också att kräva av sina medlemmar att varje publicerad text ska bestå av fakta till minst fyra procent. Procentandelen är satt utifrån vad som krävs av antalet röster för att komma in i Riksdagen.

- Till skillnad från Riksdagen kommer vi dock inte godkänna att ett stycke i en publicerad text består av fakta till tolv procent om det innebär att hela texten ändå hamnar under fyraprocentsspärren, säger TU:s informationsansvarige Uno Aprilia.

En som inte är nöjd är Dagens Nyheters chefredaktör Pieter Wollodarski;

- Det här är ett dråpslag för tidningen som redan nu kämpar hårt med ekonomin, säger han. Vi ville att fyra procent av all text i tidningen skulle räknas samman. På det sättet skulle vi kunna tillgodoräkna oss TV-tablån, SF:s bioprogram samt börssidorna..

- Det är nu frågan om vi kommer att kunna publicera några av de längre avslöjande reportage som varit så populära bland våra liberala och socialistiska läsare. Om vi dessutom måste se till att minst fyra procent av reportagen består av fakta behöver vi anställa mer personal som kan göra research så att vi når upp till målet, avslutar han.

För alla svenska riksdagspartier en "nazistisk" politik?

I Bonnierägda Dagens Nyheter kan man idag läsa en ledare av Amanda Björkman om Danmarks förslag att ta värdesaker från flyktingar för att täcka deras kostnader i landet. Hon skriver;
Det som behövs för ”en rimlig levnadsstandard” får flyktingarna ha kvar. Vad nu det är. ”Förutom vigselring får asylsökande också behålla mobiltelefonen”, säger integrationsminister Inger Støjberg (Ekstrabladet 13/11).
Så vad tror regeringen att poliserna ska få för byte när de muddrar flyktingar? Feta sedelklämmor och gamla damers guldhalsband?
Och vad planerar de att göra med de värdesaker de tar? Gå till pantbanken?
Redan i dag ställs även i Sverige krav på den asylsökande som har tillgångar eller lön att bekosta sitt uppehälle. Men att ta flyktingars värdesaker – för att de kanske kan komma till pass någon gång i framtiden – är något helt annat.

Hon avslutar artikeln;

Men det finns en stor skillnad: det syftar främst till att hantera krisen efter bästa förmåga – inte till att förnedra och skrämma människor. Bland alla svåra beslut och gråzoner kring vilka åtgärder som är lämpliga finns ändå en gräns – den mellan det respektfulla och oanständiga.
På vilken sida den danska regeringen nu befinner sig råder det inga tvivel om.

Naturligtvis följdes artikeln upp på Facebook med kommentarer från både höger och vänster att detta var att jämställa med nazismens konfiskering av judiska värdeföremål under Andra världskriget.

 På Facebook-kommenterare ställer jag inga högre krav, däremot på ledarskribenter på Sveriges största morgontidning.

I Sverige har vi en socialtjänstlag som innebär att om man beräknas behöva långvarigt försörjningsstöd (tio månader eller längre) sälja allt de äger som inte går under "en rimlig levnadsstandard". Det innebär att "feta sedelklämmor och gamla damers guldhalsband" ska säljas till juvelerare eller att de får "gå till pantbanken". Har man en bostadsrätt och inte kan bevisa att man behöver den ska den säljas, likaså om du har en bil. Kort sagt; Innan du begär samhällets långvariga stöd ska du själv bevisa att du gjort allt du kan för att lösa din ekonomiska situation.

Och när det gäller gränsen "mellan det respektfulla och oanständiga" bör en ledarskribent på en borgerlig ledarsida vara väl förtrogen med vilken sida den tillhör;

När Alliansen tog över 2006 beslutade statsminister Fredrik Reinfeldt (ja, just han som nu både jobbar och får full fallskärm från Riksdagen) att sjukskrivna och läkare som sjukskrivit dem längre än 300 dagar inte var att lita på. Istället skickades de sjukskrivna över till Socialtjänsten och vilka regler som gäller om man hamnar där i över tio månader har ni redan informerats om.

Vad gäller hänvisning till nazism kan bara konstateras att inget parti Riksdagen idag förespråkar att de som uppbär försörjningsstöd längre än tio månader ska få behålla "feta sedelklämmor eller gamla damers guldhalsband.

Två frågor återstår därför;

För alla riksdagspartier en oanständig och nazistisk politik?

Är Stefan Löfven därmed Sveriges führer?

Ty Bonnier tillhör makten och härligheten (i evighet...?)

I senaste Medierna i P1 diskuterades året som gått av en panel. För att få spridning på åsikterna hade man bjudit demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke, kulturchefen på Bonnierägda Expressen Karin Olsson, samt den frilansande journalisten, dock knuten till Bonnierägda Dagens Nyheter, Björn af Kleen.

Åsikterna blev som väntat. I talet om media och hur den bör möta den förtroendekris som nu gör att allt färre köper lösnummer och prenumerationer menade af Kleen att media bör satsa på mer granskande journalistik, och nämnde som exempel den beramade intervjun med Sverigedemokraternas Björn Söder. Af Kleen pekade på den som ett nytänkande. Uppenbarligen har han inte sett alla de ”granskande” och ”avslöjande” reportage som varje vecka sägs ha ”avslöjat” Sverigedemokraterna allt sedan de kom in i Riksdagen 2010. Granskningen av vad som ”egentligen sägs” i kulisserna hos Vänsterpartiet lyser dock fortfarande med sin frånvaro i regimmedia, och är en av orsakerna till att det svenska folkets förtroende för journalister är lika lågt som för börsmäklare.

Han tog också som exempel upp den artikel som Per Svensson på Sydsvenskan, även den Bonnierägd, skrev för SAS kundtidning och som var en attack på Sverigedemokraterna och deras norska broderparti Fremskrittspartiet. Eftersom en kundtidnings främsta uppgift inte brukar vara att göra sina kunder förargade drogs denna tidning in.

Karin Olsson ifrågasatte om licensavgifter endast skulle gå till de tre Public Service-bolagen Utbildningsradion, Sveriges Radio och Sveriges Television. Ett skamlöst förslag med tanke på den enorma makt Bonnierfamiljen har i Sverige i dag, och som eskalerat till att bli den mäktigaste mediefamiljen i en nation som av omvärlden räknas som ”demokratisk”.

Så sent som på 80-talet kunde kritik riktas mot familjen Bonnier från vänsterhåll. Denna kritik är nu så gott som bortblåst, och orsakerna är flera.

Med en allt mer differentierad, åtminstone i antal, mediemarknad under de senaste decennierna med kabel-tv men framförallt Internet, har allt fler utbildat sig till journalister. Detta då den tredje statsmakten, som journalism brukar kallas och dessutom är bolagsnamnet på det företag som gör Medierna i P1 för Sveriges Radio, är en enorm plattform för att forma människors syn på samhället. Bonnier har allt sedan de startade förlagsverksamhet varit de största inom bok och press, och har under de senaste decennierna dessutom nästan helt tagit över biomarknaden samt en stor del av televisionen.

Med ett överskott på journalister, få tillsvidareanställningar samt endast några stora ägarfamiljer (förutom familjen Bonnier också t ex familjen Hjörne) så vet journalister att de på minst vartannat, vart tredje påhugg kommer att jobba för någon av dessa familjer. Att då kritiskt granska dessa är detsamma som att göra sig omöjlig som journalist.

Bonniers har också sedan 1966 delat ut Stora Journalistpriset. Detta pris till journalister från Sveriges mäktigaste ägarfamilj fick ett extra lyft på nittiotalet när Lukas Bonniers Stora Journalistpris stiftades på hans 70-årsdag för att främja  "långvarig och fortgående journalistisk yrkesprestation". Detta har blivit så välrenommerat att Sveriges Televisions VD Eva Hamilton var programvärd vid den senaste prisutdelningen.

Vi lever i ett land där staten och kapitalet inte bara sitter i samma båt, de äger den också tillsammans. Ansvaret att förändra detta ligger på oss alla.

Kritik med måtta

I gårdagens DN kritiserar ledarskribenten Annika Ström Melin (ASM) den mångfalt Guldbaggebelönade filmaren Gabriella Pichler för att hon ska ta emot årets Robespierrepris. ASM beskriver den terror Robespierre utövade i Paris efter den franska revolutionen och hur Robespierrepriset tillsammans med Leninpriset, som i år går till deckarförfattaren Maj Sjöwall, fått ökad vördnad allt eftersom kändisar som Roy Andersson, Martin Scibbye och Sven Lindqvist tagit emot någon utav priserna.

Att gå så långt som att kritisera den egna kulturjournalisten Kajsa Ekis Ekman gör hon dock inte. Någon måtta får det vara i Bonniers och Wolodarskis tidning...

Robespierre: Avböj terrorns priser

Dagen lever i gårdagen

"– Det finns olika hänsyn att ta. Här lät jag hänsynen till läsekretsen gå före annonspengarna. En annons om utlevd homosexualitet passar inte i Dagen, säger chefredaktör Elisabet Sandlund till Kyrkans Tidning."

Och så blev Ungdomsstyrelsen förvånad när det framkom att bl a en ungdomsorganisation inom Pingströrelsen öppet proklamerade att homosexualitet var fel, detta trots att de bidrag de får kräver att man skall visa respekt för alla oavsett kön, ras, religion och sexuell läggning.


Det skall för övrigt bli intressant att se om Elisabet Sandlund kommer att återkomma som deltagare i panelen i Godmorgon, Världen! som sänds i P1 söndagar. Om hon får fortsätta delta förutsätter jag att de tar in en representant från tidningen Nationell Idag också, som delar samma vidriga syn på homosexuella.


(13.02) Lägger in annonsen som Dagen inte ville ta in.

Världssamvetet Sverige

I ett ledarstick i dagens DN (saknas dock i webeditionen), skriver Lisa Bjurwald angående Barack Obamas, i Lisas ögon hövliga, besök med Venezuelas Hugo Chávez;

I kombination med Obamaadministrationens nya, försonliga attityd gentemot den kubanska regimen sänder det dubbla signaler om hur diktaturer ska behandlas.

Ja, Sverige är verkligen en nagel i ögat på den kinesiska diktaturen..