I söndagens krönika tar Dilsa Demirbag-Sten upp frågan om etnicitet. Hon undrar bl a hur länge det kommer att dröja innan hennes barn kommer att kallas svenskar, då hon och hennes föräldrar kom hit som flyktingar 1976, och jämför med USA;
USA:s berättelse bygger på den hårt arbetande immigranten som lyckas
skapa ett bättre liv för sig själv och sina barn och som sedan tacksamt
ger tillbaka till det samhälle som gav honom eller henne möjligheten.
Att immigranterna vare sig fick betald bostad, barnbidrag till hur många barn som helst samt socialbidrag utan krav på anpassning till arbetsmarknaden nämner hon inte.
Inte heller ställer hon sig frågan hur länge det kommer att dröja innan vi inom hennes egen folkgrupp, kurderna, kommer att se någon som ens avlägset påminner om mig, Nyamko Sabuni eller Lena Sundström...
