Så var det då åter dags för ett betraktelse från bloggaren Marcus Birro, där han synar oss ”svenskar” lite grann från ovan;
Jag är italiensk medborgare men oändligt stolt över allt det vackra med Sverige. Fan, till och med Göteborg på sommaren är vackert. Om man lyckas se förbi alla helpackade Mölnlyckebor i Iron Maiden t-shirts och halvpackade småbarnsföräldrar utan kläder på sig alls...
…
Jag längtar alltid till Rom. Men jag älskar alltid det här märkliga landet.
...
Jag hällde upp mina popcorn och såg reprisen av Medfords mål mot Sverige den där gången. Såg Ravellis stampande vrede. Sverige kom tillbaka fyra år senare och tog brons i VM. Sverige kommer alltid tillbaka. Det är stort det också.
Det finns bara ett litet aber med beskrivningen; Marcus Birro är själv lika svensk som en regnig midsommar!
Hans svenska mor, träffade deras italienska far när han kom hit som arbetskraftsinvandrare på 50-, 60-talet och tillsammans fick de (minst) två barn; Peter och Marcus. Under hela sitt liv har han varit mantalsskriven i Sverige, och precis som alla oss andra ömsom jobbat och betalat skatt och ömsom levt på bidrag.
Jag längtar efter den dagen då Marcus blir så pass modig att han vågar komma ur sin självalda exil i garderoben, och inse att han har fler kulturella band med familjen Gustav Svensson än med Ettore Scolas La Famiglia.
