Viveca Lärn skriver idag i GP om hur det på hennes tid "fanns plats i Göteborg". Hon exemplifierar detta med att hennes far hjälpte flyktingar och att hon i tredje klass i syslöjden fick se byxor för flyktingar, och avslutar med att hon tänker tänker tillbaka på denna tid när hon passerar Kärralund där tillfälliga bostäder för flyktingar planerar att byggas trots protester.
Att hon själv aldrig verkar ha tagit ett enda personligt initiativ för att hjälpa flyktingar i hela sitt liv (man väljer som bekant inte sina föräldrar eller, särskilt inte förr, bestämmer vad man ska göra i skolan) verkar hon inte reflektera över från sin lägenhet på Nya Älvstranden...
