I
senaste Medierna i P1 diskuterades året som gått av en panel. För
att få spridning på åsikterna hade man bjudit demokrati- och
kulturminister Alice Bah Kuhnke, kulturchefen på Bonnierägda
Expressen Karin Olsson, samt den frilansande journalisten, dock
knuten till Bonnierägda Dagens Nyheter, Björn af Kleen.
Åsikterna
blev som väntat. I talet om media och hur den bör möta den
förtroendekris som nu gör att allt färre köper lösnummer och
prenumerationer menade af Kleen att media bör satsa på mer
granskande journalistik, och nämnde som exempel den beramade
intervjun med Sverigedemokraternas Björn Söder. Af Kleen pekade på
den som ett nytänkande. Uppenbarligen har han inte sett alla de
”granskande” och ”avslöjande” reportage som varje vecka sägs
ha ”avslöjat” Sverigedemokraterna allt sedan de kom in i
Riksdagen 2010. Granskningen av vad som ”egentligen sägs” i
kulisserna hos Vänsterpartiet lyser dock fortfarande med sin
frånvaro i regimmedia, och är en av orsakerna till att det svenska
folkets förtroende för journalister är lika lågt som för
börsmäklare.
Han
tog också som exempel upp den artikel som Per Svensson på
Sydsvenskan, även den Bonnierägd, skrev för SAS kundtidning och
som var en attack på Sverigedemokraterna och deras norska
broderparti Fremskrittspartiet. Eftersom en kundtidnings främsta
uppgift inte brukar vara att göra sina kunder förargade drogs denna
tidning in.
Karin
Olsson ifrågasatte om licensavgifter endast skulle gå till de tre
Public Service-bolagen Utbildningsradion, Sveriges Radio och Sveriges
Television. Ett skamlöst förslag med tanke på den enorma makt
Bonnierfamiljen har i Sverige i dag, och som eskalerat till att bli
den mäktigaste mediefamiljen i en nation som av omvärlden räknas
som ”demokratisk”.
Så
sent som på 80-talet kunde kritik riktas mot familjen Bonnier från
vänsterhåll. Denna kritik är nu så gott som bortblåst, och
orsakerna är flera.
Med
en allt mer differentierad, åtminstone i antal, mediemarknad under
de senaste decennierna med kabel-tv men framförallt Internet, har
allt fler utbildat sig till journalister. Detta då den tredje
statsmakten, som journalism brukar kallas och dessutom är
bolagsnamnet på det företag som gör Medierna i P1 för Sveriges
Radio, är en enorm plattform för att forma människors syn på
samhället. Bonnier har allt sedan de startade förlagsverksamhet
varit de största inom bok och press, och har under de senaste
decennierna dessutom nästan helt tagit över biomarknaden samt en
stor del av televisionen.
Med
ett överskott på journalister, få tillsvidareanställningar samt
endast några stora ägarfamiljer (förutom familjen Bonnier också t ex familjen Hjörne) så vet journalister att de på minst vartannat,
vart tredje påhugg kommer att jobba för någon av dessa familjer.
Att då kritiskt granska dessa är detsamma som att göra sig omöjlig
som journalist.
Bonniers
har också sedan 1966 delat ut Stora Journalistpriset. Detta pris
till journalister från Sveriges mäktigaste ägarfamilj fick ett
extra lyft på nittiotalet när Lukas Bonniers Stora Journalistpris
stiftades på hans 70-årsdag för att främja "långvarig
och fortgående journalistisk yrkesprestation". Detta har blivit
så välrenommerat att Sveriges Televisions VD Eva Hamilton var
programvärd vid den senaste prisutdelningen.
Vi
lever i ett land där staten och kapitalet inte bara sitter i samma
båt, de äger den också tillsammans. Ansvaret att förändra detta
ligger på oss alla.