Ty Bonnier tillhör makten och härligheten (i evighet...?)

I senaste Medierna i P1 diskuterades året som gått av en panel. För att få spridning på åsikterna hade man bjudit demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke, kulturchefen på Bonnierägda Expressen Karin Olsson, samt den frilansande journalisten, dock knuten till Bonnierägda Dagens Nyheter, Björn af Kleen.

Åsikterna blev som väntat. I talet om media och hur den bör möta den förtroendekris som nu gör att allt färre köper lösnummer och prenumerationer menade af Kleen att media bör satsa på mer granskande journalistik, och nämnde som exempel den beramade intervjun med Sverigedemokraternas Björn Söder. Af Kleen pekade på den som ett nytänkande. Uppenbarligen har han inte sett alla de ”granskande” och ”avslöjande” reportage som varje vecka sägs ha ”avslöjat” Sverigedemokraterna allt sedan de kom in i Riksdagen 2010. Granskningen av vad som ”egentligen sägs” i kulisserna hos Vänsterpartiet lyser dock fortfarande med sin frånvaro i regimmedia, och är en av orsakerna till att det svenska folkets förtroende för journalister är lika lågt som för börsmäklare.

Han tog också som exempel upp den artikel som Per Svensson på Sydsvenskan, även den Bonnierägd, skrev för SAS kundtidning och som var en attack på Sverigedemokraterna och deras norska broderparti Fremskrittspartiet. Eftersom en kundtidnings främsta uppgift inte brukar vara att göra sina kunder förargade drogs denna tidning in.

Karin Olsson ifrågasatte om licensavgifter endast skulle gå till de tre Public Service-bolagen Utbildningsradion, Sveriges Radio och Sveriges Television. Ett skamlöst förslag med tanke på den enorma makt Bonnierfamiljen har i Sverige i dag, och som eskalerat till att bli den mäktigaste mediefamiljen i en nation som av omvärlden räknas som ”demokratisk”.

Så sent som på 80-talet kunde kritik riktas mot familjen Bonnier från vänsterhåll. Denna kritik är nu så gott som bortblåst, och orsakerna är flera.

Med en allt mer differentierad, åtminstone i antal, mediemarknad under de senaste decennierna med kabel-tv men framförallt Internet, har allt fler utbildat sig till journalister. Detta då den tredje statsmakten, som journalism brukar kallas och dessutom är bolagsnamnet på det företag som gör Medierna i P1 för Sveriges Radio, är en enorm plattform för att forma människors syn på samhället. Bonnier har allt sedan de startade förlagsverksamhet varit de största inom bok och press, och har under de senaste decennierna dessutom nästan helt tagit över biomarknaden samt en stor del av televisionen.

Med ett överskott på journalister, få tillsvidareanställningar samt endast några stora ägarfamiljer (förutom familjen Bonnier också t ex familjen Hjörne) så vet journalister att de på minst vartannat, vart tredje påhugg kommer att jobba för någon av dessa familjer. Att då kritiskt granska dessa är detsamma som att göra sig omöjlig som journalist.

Bonniers har också sedan 1966 delat ut Stora Journalistpriset. Detta pris till journalister från Sveriges mäktigaste ägarfamilj fick ett extra lyft på nittiotalet när Lukas Bonniers Stora Journalistpris stiftades på hans 70-årsdag för att främja  "långvarig och fortgående journalistisk yrkesprestation". Detta har blivit så välrenommerat att Sveriges Televisions VD Eva Hamilton var programvärd vid den senaste prisutdelningen.

Vi lever i ett land där staten och kapitalet inte bara sitter i samma båt, de äger den också tillsammans. Ansvaret att förändra detta ligger på oss alla.

Kulturskribent beger sig utanför reservatet

I dagens GP (pappersupplagan) skriver kulturskribenten Magnus Haglund om hur han beger sig på upptäcksfärd i sin bostadsort Göteborg. Orsaken är en resa med flygbussen till Landvetter;

Jag satt på flygbussen ut mot Landvetter. Precis när bussen passerat Liseberg och svängde av mot motorvägen, tittade jag upp mot de ståtliga husen i rött tegel på berget. Vad är det där för stadsdel egentligen? Hur kommer det sig att jag aldrig lagt märke till den förut? 

Med anledning av detta tar han sig en tur i Jakobsdal och Tynnered.

Varför är då dessa stadsdelar för en kulturskribent som, särskilt i hans ålder, borde ha varit runt i alla stadsdelar och känt på miljön, kulturen och vad de olika etniciteterna har att bidra med?

En av orsakerna kan vara är att han bor i det område som är Göteborgs Södermalm; Masthugget/Majorna/Linné. I likhet med Södermalm är det tre stadsdelar där alla inom  kultur- och mediesektorn vill hamna, och uppenbarligen till slut gör. Där ser man samma saker som alla andra i området, röstar på samma sätt (V, MP och Fi) och får därmed samma perspektiv på tillvaron.

Det bevisas åter att de mest inskränkta människorna i vår stad är de tidigare nämnda yrkesgrupperna; De inom kultur och media.

Tragiskt.

Ligga med Brodrej? Nej tack!

I våras skapade Expressens kritiker Gunilla Brodrej debatt om sexism inom operakonsten , och då speciellt på Göteborgsoperan, och exemplifierade med Graham Vicks uppsättning av Dmitrij Sjostakovitjs opera "Lady Macbeth från Mtsensk";

Denna spektakulära uppsättning innehåller en rad scener som förhärligar den råa manliga sexualiteten. Bland annat framställs det som om bondflickan Aksiniya skulle tycka om att bli sextrakasserad. Här ser ni en glad tjej som gillar att bli påsatt bakifrån i en grävskopa medan ett 20-tal män tittar på. Aksinya tilldelas ingen djupare roll än denna att vara ett av häradsbetäckarens villiga offer. Inte ens Sjosta­kovitj hade reducerat henne till slampa. Men det gör Vick.

Diskussionen fick bränsle på brasan när Göteborgsoperans dramaturg i en kombination av grabbig och låg humor samt okunskap om hur Facebook fungerar i en tråd innehållande bl a hans man fantiserade om Gunilla Brodrejs sexualliv.

Allt hade kunnat sluta där; en kvinnlig kulturjournalist skriver en analys man kan tycka vad man vill om och bemöts sjusärdeles lågt. Det gör det inte...

Sedan en tid har Brodrej startat ett pod-program som heter... Ligga med Brodrej(sic!)! Enligt en bild på sidan för programmet syftar titeln på att intervjuobjektet ligger ner när det intervjuas men naturligtvis är titeln dubbeltydlig, helt i linje med den klick-journalistik "fina" kulturjournalister säger sig så förakta. 

Och Gunilla Brodrej förvandlat sig till en kvinna en ny person i varje program får "ligga med"...

"Snacka går ju alltid..."

I dagens GP kritiserar författaren och kritikern, Malin Lindroth, Liseberg för att deras kaninfamilj inte är normbrytande. Hon skriver bl a;


Det är lätt att bli frustrerad på denna normkritik extra light som vill tala till alla utan att utmana någon. Samtidigt är satsningen ett bra exempel på en syn på normalitet som har blivit vanlig också utanför nöjesfältets grindar.


Var bor då denna utmanande kritiker av normalitet; Bergsjön? Bifrost? Hammarkullen?


Nej då, i den etniskt svenska pittoreska Bullerbyidyllen vid Kråkan i Mölndal, med ett etniskt svenskt äldre par som närmaste grannar.


Blir aldrig dessa kulturjournalister, proffstyckare och politiker illamående av sitt eget hyckleri...?